090620
"It's been so lonely without you here
like a bird without a song
nothing can stop these lonely tears from falling.."
och ännu en dag har passerat - midsommar. och jag har inte gjort något midsommaraktigt alls, nästan. åt lite sill förut runt lunch bara, men jag gillar de inte så mycke va mest bara för att va sällis åt 'morfar som jag gjorde de. sen tvärdäckade jag i soffan igen, i två timmar. sen va klockan halv fem och jag va sen till emma, så de va bara skynda sig dit. där bjöds det på kött, fläskfilé, sallad, potatis, potatisgratäng, såses, rabarberpaj, jordgubbstårta och kaffe. dom drack vin, rosé, öl osv - jag drack ingenting. någon klunk rödvin bara men sen ville jag inte ha mer. jag va nog inge roligt sällskap heller, när jim sa att han visste vad jag gick igenom va tårarna SÅ nära på att börja forsa, men jag bet ihop. inte läge att bryta ihop inför 7 pers kände jag. åkte sen hemåt vid halv tio ungefär, bastade, badade jacuzzi och lyssnade på musik. nu ska jag kolla på en film och sen försöka sova.
det är så mycket jag vill få ut, men som inte kommer ut. jag vill skriva ner vad och hur jag känner för det är alltid skönare att få sätta ord på det, men jag vet inte var jag ska börja, jag vill bryta ihop och bara gråta och gråta för all frustration i kroppen, jag vill skrika och slå sönder saker för oron över vad som händer och jag vill bara va hel igen.. som jag va när jag hade honom nära. som när han höll om mig, hårt. som när vi gick hand i hand, som när han kysste mig och jag blev helt yr, som när jag sov på hans bröstkorg och kände hans hjärta slå och hörde hans andetag i takt med mina. som när han stolt presenterade mig som hans flickvän. som när vi satt och pratade i timmar om det förflutna, om oss och om framtiden. som när vi stod i en butik och han såg en liten tavla där det stod; -"tänk att jag kan sakna dig fast du är här bredvid mig..", och så tittade han på mig, och sa; "ja.. tänk att jag kan det.."
allt vi pratat om, allt vi gjort, och allt vi gått igenom på tre månader sen vi började ses - ibland känns det som en evighet, ibland känns det som en vecka.
jag vet inte vad som händer nu, hur han mår, vad han gör eller vart han är. och det är nog ovissheten som är allra värst. men jag lever på minnet från i fredags, alla hans ord och våra känslor den kvällen. jag måste kämpa på, vara stark och stå kvar på samma ställe. för det har jag lovat, och jag kommer inte svika honom. jag måste återigen låta tiden ha sitt, så hoppas jag framtiden blir som vi vill ha den.
det enda jag vill göra nuförtiden är att lyssna på musik som påminner om oss och alla våra lyckliga stunder, umgås med vänner och ta en fika eller kolla en film. jag vill vara ifred från alla frågor för jag orkar inte prata. jag vill bara ha sällskap, inget mer. resten tar jag hand om själv, inombords.
it will all get better in time.
