sofy.

"När klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag.."

nu är klockan ganska mycket. jag är hemma, hos mig. själv. tänkte försöka sova lite inatt nämligen, men vi får se hur det går. vi tog en promenad förut innan jag skulle åka, och han är så fin. med ett hjärta av guld. det gör så jävla ont i mig, det sliter fan ta mig sönder mig att han ska iväg sådär länge. och det värsta av allt är att jag ser på honom att han inte vill. han vill inte leva som han har gjort hittils, han vill inte sitta där så länge, eller alls. han vill bara ha ett normalt liv, med barn, hus o bil. när han sa det sa jag; -"för att ha barn måste du ha en tjej.." då tittade han på mig och sa; -"jaa, och hon sitter här framför mig.."

mitt hjärta går sönder. jag orkar inte se honom lida, jag orkar inte se i hans ögon att han mår dåligt. jag vill bara att den tiden är över och att vi kan få leva vårt liv som vi vill. mitt älskade hjärta, du är de finaste som finns!

när jag satte mig i bilen sa han att jag skulle komma förbi imorn igen, för vi "klarar oss ju inte utan varann.." haha. så jag åker dit när jag vaknar. men iafl, då satte jag på radion och så kom låten "Is it true.." från melodifestivalen. och den är ju bara så fin. och då kom tårarna. för det är fan inte lätt att leva som nu. det är kanon mellan oss, men det tär på oss båda att veta att tiden snart kommer då han kommer försvinna några månader. visst, besök hit och dit. men det är inte samma sak. jag vill lägga mig och sova i ett halvår och sen vakna upp till en nystart. men som vi också sa till varann nyss, vi finns kvar när de e över. jag kan inte se in i framtiden, men mitt hjärta säger mig att det här är rätt och kommer gå skitbra. hans ögon, hans ord och hans kroppsspråk säger detsamma.

vi ska klara det. tillsammans. vi ska orka ta oss igenom den tiden också.

kärleken övervinner allt.