090608
"Även om kärleken inte besvaras direkt kan den bara överleva när det finns ett hopp, om än avlägset - om att vi ska kunna vinna vår älskades hjärta."
mitt liv är som en bergochdalbana.. eller som den nya grejen på grönan, insane.. ena sekunden skriker man av lycka och älskar livet för glädjekicken det ger. andra sekunden skriker man av frustration och rädsla. någonstans däremellan lever jag just nu, det är mitt eget val att leva med honom och då får jag ibland ta konsekvenserna av hur det är, beroende på dag, tid och humör. det växlar lika snabbt som en bil från 0-100. det bästa med mig i dom här situationerna är att jag behåller mitt lugn, jag frågar inget, jag kräver inget, jag bara är. det kommer jag långt med kan jag säga, och jag är jävligt tacksam över att jag förstår och därför agerar därefter. hans ADHD är ungefär 3000 gånger värre än min, och alla andras. men i grund och botten är vi lika, och därför förstår jag. igår och idag har varit jävligt turbulenta, inte mellan oss - absolut inte. men runtomkring. men det är inget jag kan göra något åt mer än att finnas här, som en stöttepelare när HAN känner att han orkar. jag fick ett litet utbrott jag också förut, blev så sjukt frustrerad men de va ingen idé o visa honom de för då blir de värre, iallafall nu i de här läget. så jag tog min ritalin dos och en stesolid för att lugna mig, åkte iväg en sväng till mig och hämtade grejer och kom tillbaka lugnare.
men, iallafall.. jag fick en bok av hans mamma, "förstå dina känslor - att läka sig själv inifrån" och jag började läsa den direkt. speciellt en sida i boken, och just det de handlade om, träffade mig RAKT I HJÄRTAT!
såhär stod det;
"Inse att du själv är källa till både smärta och kärlek. Lär dig inse att det finns en mening även i det svåra. Om du själv inte varit nere i mörker och dimma, hur ska du då kunna förstå andra som upplever samma sak? Du kan inte bli stark i dig själv och vara en pelare för andra om du bara känner till det ljusa och lätta. Om du inte själv känt det som huggs ned för dig, som tas ifrån dig, som griper tag om dig så att du nästan går sönder, kan du inte ha medkänsla och förståelde för andra i samma sitation. Lidandet behövs, för omruskning, för tankens skärpning och känslans fördjupning. Förtvivlan ger förståelse och ödmjukhet. När du har släppt smärtan i det onda du mötte, går du vidare med erfarenheten. Bara kunskapen om hur det var, vad du lärde och hur du gick vidare finns kvar. Utan mörker kan du inte uppskatta ljuset. Det onda har ingen makt i sig, bara den som vi ger det."
så jävla klockrent.
mitt liv är som en bergochdalbana.. eller som den nya grejen på grönan, insane.. ena sekunden skriker man av lycka och älskar livet för glädjekicken det ger. andra sekunden skriker man av frustration och rädsla. någonstans däremellan lever jag just nu, det är mitt eget val att leva med honom och då får jag ibland ta konsekvenserna av hur det är, beroende på dag, tid och humör. det växlar lika snabbt som en bil från 0-100. det bästa med mig i dom här situationerna är att jag behåller mitt lugn, jag frågar inget, jag kräver inget, jag bara är. det kommer jag långt med kan jag säga, och jag är jävligt tacksam över att jag förstår och därför agerar därefter. hans ADHD är ungefär 3000 gånger värre än min, och alla andras. men i grund och botten är vi lika, och därför förstår jag. igår och idag har varit jävligt turbulenta, inte mellan oss - absolut inte. men runtomkring. men det är inget jag kan göra något åt mer än att finnas här, som en stöttepelare när HAN känner att han orkar. jag fick ett litet utbrott jag också förut, blev så sjukt frustrerad men de va ingen idé o visa honom de för då blir de värre, iallafall nu i de här läget. så jag tog min ritalin dos och en stesolid för att lugna mig, åkte iväg en sväng till mig och hämtade grejer och kom tillbaka lugnare.
men, iallafall.. jag fick en bok av hans mamma, "förstå dina känslor - att läka sig själv inifrån" och jag började läsa den direkt. speciellt en sida i boken, och just det de handlade om, träffade mig RAKT I HJÄRTAT!
såhär stod det;
"Inse att du själv är källa till både smärta och kärlek. Lär dig inse att det finns en mening även i det svåra. Om du själv inte varit nere i mörker och dimma, hur ska du då kunna förstå andra som upplever samma sak? Du kan inte bli stark i dig själv och vara en pelare för andra om du bara känner till det ljusa och lätta. Om du inte själv känt det som huggs ned för dig, som tas ifrån dig, som griper tag om dig så att du nästan går sönder, kan du inte ha medkänsla och förståelde för andra i samma sitation. Lidandet behövs, för omruskning, för tankens skärpning och känslans fördjupning. Förtvivlan ger förståelse och ödmjukhet. När du har släppt smärtan i det onda du mötte, går du vidare med erfarenheten. Bara kunskapen om hur det var, vad du lärde och hur du gick vidare finns kvar. Utan mörker kan du inte uppskatta ljuset. Det onda har ingen makt i sig, bara den som vi ger det."
så jävla klockrent.
Kommentarer
Trackback
