sofy.

ni kanske inte riktigt hänger med i svängarna här, va? helt plötsligt har jag pojkvän. jag. vad hände med den eviga singeln? ;) det är en lång och komplicerad historia egentligen, och jag kan inte skriva allt som händer runtomkring oss så ibland kanske det blir lite gåtfullt, men de får ni ta. tids nog kan jag kanske berätta. men iallafall, vi träffades ju genom min kompis, arbetskollegas kompis. haha :) invecklat bara där. jag träffade hans kompis på en fest och vi snackade en del, sen sa han att jag va tvungen att träffa jocke för vi verkade va så lika. sen gick det väl en två, tre dagar och sen kom dom förbi o hejade en snabbis, knappt 10 min sågs vi då. men jag fastnade direkt, sen skickade jag ett sms till T och skrev "fräsch grabb", haha. inget mer. sen gick det två veckor och sen sågs vi igen, alla tre hemma hos T. vi åt mat, drack öl och snackade. vi va ju vakna hela den natten den gången, också. bara pratade i timmar. vi fastnade för varann redan första gången men sen dröjde de ju och sen när vi sågs där igen, då va de liksom bara så att de skulle va vi. sen va vi me varann en del under nån veckas tid, eller två. sen pang boom, så kom kaoskvällen och vi tog en "paus" typ. jag trodde ju såklart allt va kört då så jag gick mentalt vidare även fast de tog emot, han är ju allt jag velat ha liksom. så det gjorde ju ont. varje dag tänkte jag på honom, varje dag ville jag bara ringa för att höra hans röst, säga att jag saknade honom, men jag gjorde det inte.

sen kom ju måndagen, den 1 juni. den bästa jävla dan i mitt liv. ren och skär lycka. jag ringde tillslut för jag blev galen utan honom, inombords då. så jag åkte till stan och hämtade honom, trodde jag bara skulle köra hem honom men när han kom gående log han, kom fram och kramade mig och pussade mig på kinden. sen körde vi en sväng och han sa att han kunde sova hos mig om jag ville, och det var klart jag ville de! så vi åkte hit.. och resten har ni ju läst. men den kvällen, natten, morgonen.. den känslan har jag nog aldrig känt. när vi låg i varandras armar, hud mot hud.. och han tittar mig i ögonen och säger "det är du och jag nu. och jag lämnar dig inte den här gången.." och sen kysste han mig. jag grät inte, men tårarna rann nerför kinderna och det gick inte att stoppa. det måste varit lyckotårar, eller klart det var de. helt sjukt vad han får mig att känna.

och vi är så bra för varann. faktist. det låter så jävla löjligt men han har ett jävla temprament, i början när jag träffade honom fick han ofta utbrott osv, inte på mig men i allmänhet. men ju mer vi ses och är med varann desto lugnare blir han. utbrotten kommer knappt längre, och iallafall inte likadana som förut. han behärskar sig verkligen nu och han säger att jag ger honom trygghet, och det yttrar sig ju i lugn hos honom. samtidigt som vi båda har ADHD och kan bli riktigt flippade ibland, och ibland samtidigt också men de funkar faktist skitbra. istället för att vi går på varann o hetsar o tjafsar så lugnar vi ner varann i dom tillstånden. han kan säga till mig "ta de lugnt älskling.." och ge mig en puss eller så håller han bara om mig och tittar mig i ögonen. bara en sån sak räcker. som häromdan i stan, vi hade kört hans polare en bit och dom stressade som fan, de va snutkontroller överallt och vi va stressade han och jag, sen körde en idiot ut framför mig så jag hängde mig på tutan och blev tokig. stannade till vid vägkanten och gick ut, bara skakade i hela kroppen och va så jäkla frustrerad, då fick han ner mig på jorden på några minuter. samtidigt som när han får sina utbrott, som idag i stan exempelvis, då räcker de me att jag lägger handen på hans ben eller något, så förstår han grejen och blir lugn ganska snabbt igen. hans mamma är glad att "vi har hittat" varann för nånnstans trorjag hon förstår att det här kan bli riktigt bra, efter allt runtomkring är över.

fyra månader, fyra jävla månader. det kommer ta så jävla hårt på mig. inatt rann tårarna en efter en nerför kinden när vi pratade om det. men sen efter det, då är det bara vi igen. bara fyra månader. det går fort. det måste gå fort.

bejbi du e världens bästa och jag är så jävla glad för hur du får mig att må, för allt du gör för mig och för hur mycke du alltid ställer upp, vad de än gäller.


lång text, jagvet. men jag va tvungen och skriva av mig. så mycke tankar ikväll, så mycke känslor och sån frustration. ge mig lördag kväll, N U tack! snälla. jag vill bara ha honom i mina armar igen!


och den här låten, våran låt. den kommer spela en stor roll i våra liv snart. framförallt texten. men vi får kämpa på. ingen idé att tycka synd om sig själv, för i slutändan blir det bra.

---

Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesnt stop the pain

If I see you next to never
How can we say forever

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times
That I thought would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears
But I cant get near you now

Oh, cant you see it baby
Youve got me going crazy

I wonder how we can survive
This romance
But in the end if Im with you
Ill take the chance